VOUGHT P4U CORSAIR
Modellen är byggd av Tomas Kaiser
Vought F4U Corsair var ett amerikanskt jaktflygplan som användes under andra världskriget.
Det togs i tjänst år 1942. Planet, som var såväl landbaserat som baserat på hangarfartyg, användes framför allt i Stilla havet. Planet utklassade alla japanska plan i hastighet men dock inte i manöverbarhet. Corsair lyckades förstöra 2 140 japanska flygplan till en förlust av endast 189 plan.
Totalt byggdes 12 571 st flygplan, de sista levererades 1953 till Frankrike. Första flygplanet tillverkades åt amerikanska flottan 1940, vilket gör att det är den längsta produktionen av ett stridsflygplan med kolvmotor i Amerikansk historia. Det sista flygplanet togs ur tjänst på 1960-talet.
I juni 1938 skrev amerikanska flottan på ett kontrakt för prototypen XF4U-1. Corsair designades av Rex Beisel som var ledare för Voights designteam. Konstruktionen börjades 1939 med en prototyp av Pratt & Whitney Double Wasp motor, som gav 1 805hk. När prototypen byggdes var detta den största och kraftigaste motorn som fanns. Första flygningen gjordes 29 maj 1940. Jungfrufärden gick bra ända tills man fick landa på grund av roderfladder i höjdrodret.
Den 1 oktober blev X4F4U-1 det snabbaste enkelmotoriga stridsflygplanet i USA, med ett hastighetsrekord på 640km/h. Flygplanet visade sig även ha god stigförmåga vid utprovningarna. I dykning med motorn på full gas kom flygplanet upp i 890km/h, dock skadade detta flygplanet.
Rapporter från Europa indikerade att beväpningen med 2st 7,62mm och 2st 12,7mm kulsprutor var undermålig. Till följd av detta lämnade amerikanska flottan önskemål om att få en tyngre beväpning. Den 30 juni 1941 lämnades en beställning på 584st flygplan.
F4U använde den största motor som gick att få tag på när den byggdes, en 18cyl Pratt & Whitney R-2800 Double Wasp. För att få ut så mycket kraft som möjligt ur motorn användes en 3-bladig propeller med ställbar vinkel. För att få plats med gångjärn till de vikbara vingarna behövde landningsstället fällas bakåt, men på grund av vingens bredd blev det svårt att få plats med dessa. För att lösa problemet konstruerade man en inverterad måsvinge, som kortade landningsstället betydligt. Den böjda vingen vägde dock relativt mycket och var komplicerad att tillverka.